Ja hörrni! Förlossningsberättelsen blev lång, mycket lång... Men jag kan inte korta av den mer.. Haha! Ni får ha det som långläsning! :) Känner du dig lite förstoppad så kan ju den vara bra! Hahahaa!

Tjaa.. Det är väl kanske dags att plita ner den här förlossningsberättelsen nångång.. Haha!

Har haft lite önskemål om detta så kanske jag kan få ner det i print nu! :) Men detta kommer ju då och bli ett långt inlägg så jag hoppas att ni orkar läsa om ni vill veta hur det gick till! :)

Sen vill jag också VARNA er med känslig mage! Ni måste förstå att jag ska till och beskriva en förlossning. Med förlossning innebär att en bebis ska pressas ur någon och det är rätt äckliga grejjor som pågår under en sådan process! I denna berättelse kommer jag med den äckliga och brutalt ärliga sanningen.

Så, då var den 23 Juli ankommen.

Och inte en bäbis så långt ögat kunde nå.. Och jag som hade trott att ungen skulle ha tagit sig ut långt innan utsatt datum, men icke! Sur som ett bi beslöt jag mig helt sonika att jag SKITER FULLKOMLIGT i detta barnafödandet nu. Morrade till Patrik att inget barn är på väg. Sen att folk ringde mig konstant var ju inte direkt till nån hjälp. Jag och Patrik släppte tanken på barn helt och beslöt oss för att packa in Göta i bilen och åka och kolla in hennes stuga ute i byn. Sen tog vi även en sväng till Linafallet och traskade i dom milslånga trapporna. Göta den tanten 83 år gammal knatade i dom som en tonåring! Haha! :) Vi fick ryta åt henne så hon skulle stanna och vila några gånger...

Nå iaf, den kvällen på väg hem från Götas by, i min Golf så får jag min första värk! Wohoooo!!! Men jag tordes inte säga nått till Patrik ännu utan satt där på helspänn och väntade om det kom nå mer. Väntade och väntade... Inget.

"Nähä.." Tänkte jag och just då kom det igen.. Woops! :)

Berättade tyst till Patrik att jag haft två värkar nu. Ville inte att tanten skulle höra för hon skulle väl ha gått upp i limningen och tvingat oss å stanna bilen.

Patrik hade fått gå ut i skogen och söka reda på ved så vi kunde göra upp eld och koka upp vatten å sånt som man alltid gör i Lilla Huset På Prärien när någon föder barn.

Dom här värkarna kom då och då inte alls regelbundet och inte alls särskillt onda, under hela natten, och jag låg ju på helspänn och kunde inte sova en minut under natten.

(Detta var alltså en tosdag!) Nästa morgon (nu fredag, info till dig som har väldigt kort minne eller kanske bara inte vet vilken vekodag som kommer efter torsdag!:)) så är allt likadant ännu. Jag började liksom fundera på hur länge detta skulle ta egentligen. Huuuugah! Jag skulle bara vetat då hur länge jag skulle gå hemma!

Måste hoppa lite framåt i tiden för annars får ni läsa ihjäl er!

Nå lite snabbt nu då: Värkarna under fredagen ökade i intensitet och vid fyra tiden gick slemproppen. Jag som tidigare stirrat ner i toastolen och på toapappret varje gång jag kissat för att jag inte skulle missa nån propp fick en chock!

UUUÄÄÄCKK!!! Alltså, gelatin som rörts upp lite grand och det syntes verkligen att det var en propp. Jag höll på å spy!

Skyndar mig ut från toaletten och ringer Patrik som faktiskt lyckats, trots sina nerver precis åka hemifrån för att fiska.

Berättar att proppen gått och jag kan nästan höra hur Patrik börjar slita i ratten på Okars bil. Men vi kommer överens om att han ska fara å fiska iaf.

Under eftermiddagen och kvällen börjar mina värkar göra rätt ont faktisk. Jag gick över till Jessica och hon satt och klockade mina värkar.

Då var det ca tio minuter mellan värkarna. Emellanåt nån minut plus och nångång lite mindre. Nånå, grabbarna kom hem och jag och Patrik gick hem.

Och urrss, vad ont det gjorde nån timma senare. Ringde förlossningen och fick komma in på en ctg, och undersökning. Jag blev måttligt road av deras svar.

Halva tappen utplånad och öppen en halv cm.

"Vah?" säger jag men en sur min. Jahaja... Men dom jäklarna på lassa lyckades lura i mig Bricanyl eftersom jag inte sovit natten innan. Det innebär att mina värkar skulle avstanna en stund. Rättare sagt sa dom såhär "Värkarna stannar av i ca 3 timmar.. Så då får du sova lite och sen fortsätta."

"Deal!" Tycker jag, lite sömn hade inte skadat. Men vad fan händer?!

JAG SOVER HELA NATTEN!!! När morgon gryr och jag vaknar så märker jag inte av en enda värk.

"Satansjävlakärringjävlehurjävllängeskadettanudå?!!" Ooooh, jag var bara så arg..

Efter nån timma börjar jag känna av lite värkar igen men inte alls på samma sätt.

Natten mellan fredag och lördag sover jag sisådär, värkar väcker mig emellanåt men sover ändå hyffsat.

Lördag är jag så less och förbannad. Men tar små promenader till Göta då och då. Är och hälsar på Ritva och Ingemar också. Blä vilken skit dag!

Sådär irriterande värkar mot eftermiddagen som bara som stör mig. För jag kan varken sitta ligga eller stå.. Dom gör som störande ont på nått sätt.

Den kvällen gick vi och lade oss och Patrik fick sin första natt med ordentlig sömn på några dagar, det var mer än vad man kunde säga om mig. Nu kunde man verkligen kalla mina värkar "störande" jag kunde för allt i världen inte sova. Blev rikigt irriterad där jag låg eftersom varje gång jag höll på å somna så kom en ny värk. Det var ungefär här mitt mantra som skulle följa mig genom hela förlossningen kom till!

"Slappna av, slappna av, låt den passera..Låt den passera.."

Detta upprepade jag för mig själv konstant och det hjälpte verkligen. Jag fick tvinga mig själv att slappna av men gud va bra det gick ändå.

Den natten, natten mellan lördag och söndag sov jag i badkaret. Hahaaaa! Kan tänka mig hur det sett ut, jag var ju fasen större än själva badkaret och låg där med benen uppe på kanterna för att jag inte skulle glida ner och drukna! :) Men vattnet hjälpte...

Mantrat gick som en skiva som hakat upp sig, och jag kände nästan för varje värk som gick att nånting hände.

Men jag fattade som inte denna gången att det verkligen var igång.

På nått konstigt vis så fanns ingenting annat i det läget. Jag kunde inte se längre fram.

Jag kunde inte se nån förlossning, nått barn. Jag kunde inte ens se mig själv åka in på lassa för att få smärtlindring.

När man är i det läget så är man så fokuserad.

Så inne i sig själv och varenda värk är den enda värken.

Tiden står nästan stilla men det gör inget. För inget annat finns. Låter extremt flummigt, men det är det också! :) Jag hade väl aldrig kunnat tänka mig att JAG, "Föken-alla-som-säger-att-man-glömmer-smärtan-ljuger", inte skulle tycka att det var så hemskt. Säkert så var det hemsk.

Men inte ens i det läget när du ligger där i badkaret med en halkmatta som skaver i din enorma bak och värkar som slingrar sig över din enorma buk konstant så tycker man att det är hemskt.

Det som är så enormt frusterande är att jag har alltid sagt att jag ska berätta till alla om den brutala smärtan man känner när man föder barn. Jag skulle minsann berätta Sanningen. Men naturligtvis så ska jag föda smärtfritt! Förbannat! Jag skulle ju vara den första Sanningsbäraren. Det skulle stå i ordböcker och namnböcker: Catja= Hon som kom med sanningen. Ni inser väl att det är en konspiration!?!

Nå, var var jag? Jo i badkaret. Kravlar mig upp nångång på morgonkvisten, vid fyra fiden skulle jag tro, och lyckas få ihop en påse nudlar å äta. Äter lite grand och värkarna pockar på. Nu kommer mina värkar ännu tätare och gör rätt ont men jag fattar som inte det. Jag märker inte ens det. Det är så jäkla skumt när jag tänker på det såhär i efterhand.

Mot eftermiddagen den söndagen så står jag var femte minut på alla fyra på olika ställen i lägenheten och tar emot värkar. Av någon anledning börjar jag laga mat, men det går ju å helsikke! Patrik får ju hoppa in hela tiden för jag har värkar hela tiden. Ännu fattar jag inte att det är rikigt nära nu.

Jag har inga minnen av att jag och Patrik pratar med varann. Tror inte heller att vi gjorde det. I det här läget var jag som i nån konstig trans.

Kan nästan förstå dom kvinnorna som söker sig ut i djungeln och föder själva där.

Inte för att jag hade en tanke på å göra nått sånt modigt och strongt!

Men man känner nån primitiv ensamhet och styrka så man är inte ens rädd och orolig för smärtan som väntar.

Usch, va smörigt det låter alltså, men detta är ju The Truth. Sorry folks, its no cooler than this!

Nå, vid sexiden på kvällen ringer jag iallafall till förlossningen. Tänkte be Patrik göra det men bestämmer mig för att jag ska försöka hinna prata mellan värkarna. Haha!

Så sjuukt! :)

"Nu jävlar får ni kolla om det händer nånting! Om inget hänt så ger jag upp! Jag ids inte vänta mer..."

Fick komma in på koll när jag ville så en och en halv timma senare kör (Jag kör faktiskt själv!!) till förlossningen för koll.

Dom tar emot oss och jag ser på sköterskorna att som inte heller tror att det hänt nått. Får en känsla av att dom tycker att jag är där alldeles förtidigt igen.

CTGn visar trots detta ändå starka värkar ungefär var tredje minut men ändå inte helt regelbundet.

Undersökningen görs och jag ser BMs min. Hon ser hur chockad ut som helst..

"Ojoj, här händer det grejjer... Jadu..."

Så då var jag alltså öppen 4,5 cm och och hinnorna var mycket buktade, dvs att mitt vatten kunde gå när som helst!

Nu var det min och Patriks tur å se chockade ut. Det trodde vi faktiskt inte. Jag tror att innerst inne hade vi också trott att jag var en mes och som bara var sjåpig med smärtan.

Nu blev det fart på oss! Ut till bilen igen, och jag får en värk igen på exakt samma ställe som när vi gick in. Mitt på vägen, mellan ingången och en tanig liten björk.

Vi noterar detta och kommenterar det båda två av någon anledning. Men va spåniga vi var alltså... Och vad gör jag?

Jo naturligtvis så sätter jag mig bakom ratten. Vi hade ju bestämt att trots att Patrik inte har kortet så skulle han köra när det var dags. Men jag ansåg mig kunna själv! *Trotsig barnslig min*

Så jag satte mig bakom ratten, inväntade en värk, och sen gällde det att fort köra hem! Hahahaaa!! Men herregud va hemskt nu när jag tänker på det...

Men det är bara The Truth!

Patrik sprang upp och hämtade väskorna och sen körde jag (*fnyser fnissar och skakar på huvudet i skrivande stund*) till OKQ8!!

Jamen vaddå? Vi behövde ju grejjor därifrån ju.. Hah! Helt sjukt....

Tar emot några värkar medans Patrik är å handlar å sen gärnet till förlossningen igen.

Vi kliver ur bilen och skojjar om att jag kanske inte tar mig förbi den taniga björken utan en värk. Naturligtvis även denna gång en värk på samma ställe! :)

Dom tar emot oss, och är ju helt fantastiskt gulliga och mysiga. Personalen på BB i Gällivare är bara så otroligt omtänksamma och fina.

Dom frågar om jag vill ha ett rum med badkar och det tar en stund innan frågan sjunker in. I samma sekund som den verkligen sjunker in så inser jag att jag kommer få rummet jag drömt om att få ända sedan vi varit på studiebesök på förlossnigen. Underbara Sal 4, med den enorma jacuzzin i ena hörnet av rummet.

Badet är sååååå skönt och jag ligger där med mitt mantra i varmt vatten med lavenderolja. Tycker att det är helt kul och störs inte alls av mina värkar som kommer konstant. Haha! Fan va skumt alltså... Bara för att jag lovade och berätta sanningen så har jag en sån underbar förlossning! Haha! Ödets ironi.

Ja jag hade alltså så roligt och kul där! Jag låg i badet och Patrik lekte DJ vid stereon och spelade en massa olika skivor för mig och sen läste han tidningen och jag låg och slappade (ja, det är ju faktiskt helt sant) i badet. Lustigt nog så spelade Patrik upp Mozarts Für Elise när jag låg där! :)

Barnmorskan som vi skulle ha började sitt skift och kom in och hälsade på oss och lyssnade på bebisens hjärtljud.

En jätte nätt och liten tjej som pratade så försiktigt och lugnt så jag tvivlade på hennes förmåga å vara tuff å hård mot mig om det skulle krävas av henne. Carina Nordqist hette hon, och hon visade sig vara en helt fantastisk BM.

Sen kom faktiskt den polska barnmorskan (som gett mig Bricanylet!!) in och ville hälsa på oss också, hon skulle jobba natten på BB men hon ville träffa oss för hon sa redan första gången vi träffades att det "skyle blee soo vacker föödelsee, meeed sooo vaakker oo stååtliig mamaa."

Nånting om att hon tyckte att jag såg ut som nån sorts urmoder... Ja jag fattade som inte riktigt! :)

Hon hette iaf Mariana... :) Hon kom in och var klädd som en Hippie och lånade vårat Aftonblad... Hmmm... Jag tror faktiskt inte att vi fick tillbaka den.

Jag låg i badet i över en timma men tyckte sen att det var dags att kliva upp. Fick på mig min vita fina rock och enorma nättrosor med en binda stor som Homer Sipsons Subway macka!

Undersökning gjordes och jag var öppen 5,5cm. Jag hade gjort framsteg i badet! :)

Knallade fram och tillbaka vid sängen och tog emot ännu starkare värkar, Patrik satt på en stol och hade sängen som bord och löste korsord. (!!!) Det är sant! Men egentligen så löste nog jag mer i korsordet än vad han gjorde! :) Haha! Ja det är sant... Vi löste korsord mitt i allt! :)

Efter en timma eller så så började det bli dags å lägga bort korsordet och Patrik började värma min svank under varje värk. Här börjar mitt egna minne svikta lite så jag har fått fråga Patrik om en massa grejjor...

Efter någon timma med starka och täta värkar så börjar det värka i ryggen, ja dra mig baklänges vilken ryggont jag började känna av. I vissa värkar trodde jag att det bara skulle säga "SNAP"! Men trots att jag tänkt detta så hade jag inte särskillt ont.. Tänkte strunta i det och skita i bedövning. Hade hittills kört på helt utan någon som hellst smärtlindring förutom badet. Var lite rädd för lustgasen eftersom jag inte gillar att vara full och snurrig i huvudet. Jag är lite av ett kontrollfreak! :)

Men helt plötsligt får jag en Uppenbarelse och inser att om jag kan slippa min ryggont så är ju fakiskt det bra!

Så då var det dags för epidural och dropp och dripp å en massa jäkla slangar som skulle kopplas hit å dit! Jag såg ut som en blandning mellan en nåldyna och julgran när allt var på plats! :)

Sen fick vi ju göra en hinnsvepning eftersom dom måste fästa en skalpelektrod på bebisens huvud.

Patrik som varit så nyfiken på "vattnet" kunde ju nu se det klart och tydligt. Nånstan från nere vid mina ben hör jag Patrik säga till mig:"Det är helt klart! Som kranvatten! WOW!"

Ja jäklar vad mycket kranvatten det var då! Jag fick en chock! Just när jag trodde att allt var ute så kom det en till Tsunami of Fostervatten.. Det bara forsade ut!

Jag förväntade mig nästan att se bebisens konturer genom skinnet på magen.

För så mycket vatten som kom så kändes det som om min kropp skulle vacuum förpacka barnet i min buk. :)

Narkosläkaren som satte ryggmärgsbedövningen var en riktig mysfarbror kommer jag ihåg. Sen om jag tyckte det bara för att jag var så såsig av värkarna vet jag inte, men jag minns honom som en mysig farbror med en sagoröst. :) Patrik har berättat att jag tydligen hade försökt dra i min sjukhusrock och försökt dölja rumpan för Sagogubben när han satte bedövningen! :) Haha! Detta har jag själv ingen aning om! :)

Patrik var verkligen en klippa under fölossningen...

Han masserade, peppade mig, varnade mig för att nya värkar var på G, och höll i mig.

Jag har minnen av Patriks ögon från när det var dom mest intensivt. Och minnena från det är mycket få men det minns jag...

När EDAn var på plats så var det himmelskt skönt att slippa ryggontet! :) Nu var det en fröjd igen! :)

Men strax efter att jag konstaterat att det värkstimulerande droppet faktiskt var ikopplat och fungerade mycket bra så började jag känna någon annan känsla.

Mitt mantra började liksom bli fysisk Frasen "..Låt den passera.." var inte längre en liknelse utan nu kände jag boktavligt talat hur något "passerade" hela tiden längre och längre ner. Ett enormt tryck ner mot bäckenet infann sig.

BM kände på mig och utbrister "ojoj, åtta cm, lite plus kanske! Inte länge kvar nu.."

Värkarna började bli jobbigare.. Kommer ihåg att dom gjorde som ont på något diffust sätt, och att det var trycket som jag mest märkte av.

Kändes som ett bowlingklot som råkat trilla in i pillan och nu försökte trilla ut igen! Hahhaahaaaa!

Jo, faktiskt! Som en konstig känsla, bara ett jäkla tryck som gjorde det mycket svårt för mig att slappna av. Jag ville som lägga händerna på magen och pressa på på något vis! Men här blev frustrationen för mycket och jag passerade tystnadsgränsen. Nu började jag med olika skrik, tjut och stönanden. BM hade frågat mig om jag ville ha lustgas och Patrik hade förväntat sig ett mycket bestämt NEJ från mig men icke.... Tycker mig minnas ett ynkligt litet "jo". Från det ögonblicket var vi oskiljaktiga! :) Den obehagliga snurriga känslan jag fått på studiebesöket av lustgaden fanns inte helt enkelt! :)

Nu när jag flåsade i mig gasen så blev jag bara så trög så jag "fattade" inte att jag hade ont! :) Vilken uppfinning! :)

Efter mina första värkar med gasen så minns jag hur jag tittar i kors och ser denna gasmask med tröghet och tänker "Tack Gode Gud!"

Värkarna blir ihärdigare och intensivare och kommer allt tätare. Observera hur jag undviker att säga att dom gör mer ont, för det gör dom inte! Dom blir som kraftigare, starkare på något vis men inte ondare. Det är konstigt. Men dock The Truth. :)

Så mitt sugande av lustgas ökar i takt med att allt intensifieras.

Helt plötsligt inser jag att det är helt tyst runt om mig. Va? Vad är det som händer? Allt är helt tyst och stilla... "Har dom gått? Är det klart?!" Tänker jag. "Nämen oj! Jag måste ju öppna ögonen" vimsig öppnar jag ögonen och ser både Patrik och BM titta på mig när jag står på alla fyra men huvudet ner i madrassen och gsmasken hårt tryckt mot ansiktet.

"Välkommen tillbaka" säger Patrik med ett flin. Jag vet inte hur länge jag var tyst, jag vet inte om jag tuppade av, eller hur länge jag var "borta".

Men jag ser då minsann hur BM går fram till ett vred på väggen ovanför mitt huvud och vrider ner nånting från 100% till 70% .

"Satan." Tänker jag. "Det kan inte vara bra." Har god lust men låter bli att vrida tillbaka vredet när hon går ut igen.

Men nu... Nu händer det grejjer. Nu kan jag känna hur barnet trycker på och jag kan inte längre kämpa emot. Jag kan knappt låta bli att krysta. Det bara smäller till. Nu är klockan 04.00 En halvtimma tidigare var jag öppen 8cm.

Jag står uppe på knä i sängen med ansiktet riktat mot väggen och huvudändan av sängen är uppfälld och inser att nu kommer det ett barn.

Jag vrålar åt Patrik att "Hämta henne för helvete!!" Kommer ihåg att jag tyckte att han reagerade åt helvete för segt så jag sliter efter sladden till larmet och försöker fort fort fort få tag i larmknappen. Allt går för SAKTA!!! Tillslut tar sladden slut och larmknappen är i man hand. Jag trycker frenetiskt på den förbannade knappen några gånger sen kastar jag iväg den på Patrik och vrålar igen "Nu kommer det!!! HÄMTA HENNE!!!" Skrek inte lika mycket av smärta som av förtvivlan och oro, för att vi var ensamma utan BM i rummet.

Mitt minne sviktar lite men jag tror nästan att BM hörde mig skrika och hon var snabbt på plats. Jag talar hetsigt om för henne att nu kan jag inte låta bli att krysta, att nu kommer det. BM står i lugn och ro och knappar på datorn och tar på sig handskar "Jaaa, nå jag ska känna på dig så får vi se var vi är. En stund till tror jag..."

Då hade jag tydligen (Patrik har berättat) vrålat: "NU JÄVLAR SKA JAG FÖDA BAAAARN!!!!!" Muhahahaaa!!! Fasen va pinsam jag är! Har inget minne av detta. Lilla nätta BM Carina hade sagt med sin lilla lena röst "Ja, det är bra Catja med lite urkraft..."

Samtidigt som BM säger att det nog är ett tag kvar ännu så känner hon på mig och avbryter sig tvärt och nu säger hon: "Nu kommer det bebis.."

Hon går tvärs över rummet och tar genast på sig ett förkläde. Det är i det här tillfället jag inser att vi bara har BM i rummet och ingen sköterska. Tydligen har Hippien Mariana dykt upp till undsättning någongång under utdrivningen men jag har inget minne av det heller.

Carina talar om för mig i en långsam, lång och försiktig monolog följade:

"Nu Catja, när du känner att en värk kommer så tar du ett djupt andetag. Trycker hakan mot bröstet och trycker på. Du får inte skrika nu. Nu ska all kraft gå åt till å krysta. Tar orken slut så andas ut och sedan in och tryck på igen med hakan mot bröstet."

Detta kommer jag ihåg klar och tydligt. Men allra tydligast minns jag hennes nästa mening som hon sa precis när värken började. "Nu fokuserar du Catja, detta måste gå fort. Detta är en enorm påfrestning för barnet..."

"Vafan säger hon?!" Tänker jag och känner hur jag spärrar upp ögonen i förskräckelse. "Påfrestning för barnet..? Nä nu jävlar!"

Och jag tryckte på som om det inte fanns en morgondag. Jag tog i för allt vad jag hade. Jag kunde känna redan på första krysten hur barnet sjönk.

Jag hör BM utbrista bakom rumpan på mig (hihi! Jamen hon var ju där! Fniss):

"Men ojsan! Herregud va bra Catja!!"

Jag hinner krysta kanske två gånger på första värken och hör BM igen: "Men du är ju som gjord för att föda barn!"

Ja jag tar i och känner mig starkast i hela världen. Patrik har sagt efteråt att jag såg ut som något ur Exorsistern! Haha! Och det kan jag förstå... Det kändes så också! :)

Jag har hört från kompisar som fött barn att när huvudet kommer så bränner det som eld mellan benen. Daniela sade: "Som att man håller en tändare där nere.."

Men jag kände inget. Absolut inget där nere. Jag bara tryckte på. Kände ingenting trots att jag sprack på båda sidorna om själva "Doris"! :)

Jag tror att det var i femte värken som bebisen kom ut. Den trillade försikigt ner i sängen och jag börjar förtvivlat vända mig där i sängen för att kunna se.

När jag väl tagit mig runt så ligger ett rosa skrikande barn på sängen med navelsträngen hängandes ner mellan benen så jag kan inte se vilket kön det är. Jag står där rufsig, röd och svettig på alla fyra och tittar förvirrat på Patrik. "Vad är det för nått?!"

Patrik tittar på mig och säger att det är en flicka.. Klockan var nu 04.15

Vi var helt säkra på att det var en liten kille i magen. Men icke!

En stoor tjej fick vi. 49cm och 4090g. Apgar var 10-10-10. :)

ÄLSKADE ELISE.

Jag och Patrik badade Elise innan han for och efter hennes bad så lade jag henne på hennes täcke på golvet medans jag hängde upp tvätten. Och vi har ju vetat att hon kan vända sig från rygg till mage men sen från mage till rygg är det lite svårare. Det har som bara hänt av misstag...

Men när jag kommer in i TV rummet igen så ser jag att hon är ungefär två rullningar ifrån täcket! Hah!! :) Hon är i princip i andra delen av TV rummet! :) Hahahaaa! Jäklars vad jag skrattade! Hon har försökt rymma... Hahahaahaaa! På det enda sättet hon kan! :)

Till och med innan badet lyckades hon med något häftigt. Lägger in en bild på det... Hon hade legat på rygg och Patrik hade tagit av henne kläderna, men sen har hon vänt sig och på något vis lyckats med detta! :)

Idag har varit en dag som präglats av vår promenad. Den var så lång så vi har inte hunnit göra något annat promma jag och Rebban.. Men ack så skönt det var. Hon visade några riktigt mördar backar dessutom.. Hijj! Dom var riktigt tung. Särskillt när man går och skjuter på ett ekipage på sisådär tjugo kilo framför sig íklädd täckbyxor och täckjacka! Moufff... Jo, det var ena tunga backar. Men vad Härligt å få riva i lite grand! :)

 Vi tog en paus i promenerandet och tog en kaffe på Åhults, där träffade vi Isse och Zacke med co. Trevligt! Länge sen man stött på dom lirarna. :) Kul å sitta å svamla av sig lite grand!

Sedan bar det av till Lindex en sväng, hittade faktiskt en "Skjorttunika" och ett par leggins. Kul å hitta nå plagg man kan ha! :)

Nu är de snart off till Visnings genomgången...

Ska gå visning här i krokarna men insåg idag att jag inte vet datum, tid, eller location! Så jag hoppas att det inte är nå datum jag är upptagen eller borta! Har försökt få tag på Fröken Nina men hon vägrar tydligen svara idag... Nånå... Får väl se hur detta går då!

Nu måste jag kila vidare...

Vad tycks om min rosa blogg? Hihi, tjejjit värre! Men sött tycker jag!

Allas liv har ju sina komplikationer och bekymmer. Så är det ju. Man får liksom ta det...Okej, jag är med på det.

Men sen att ANDRA komplicerar mitt liv gör mig bara vansinnig. Jag blir så jävla arg på folk som inte kan tänka långt nog....

Idag har vi varit igång! Jag och Elise mötte upp Rio och Liza i morse och for på Öppen lek. Va kul det var å se lite andra mammor och deras kids. Rio och Elise är ju inte så jätte intressanta lekkamrater för dom andra barnen med deras ringa ålder. Men våra kids tycker att det är roligt att se och höra på dom andra barnen. Sen gick vi en promm efter strandpromenaden och till Bussgods. Var och hämtade Elises nya åkpåse som mormor skickat. Superfin var den! Promenerade genom stan och köpte ersättning åt Elise å sen till gammelfarmor så hon fick äta. Patrik var också där så vi gjorde i ordning vagnen. Åkpåsen blev perfekt! :) Det ser så mysigt ut i vagnen med fårfällen och den den där mysiga och fluffiga påsen (satte filt i den också för Elise är ju så liten ännu så hon fyller som inte upp påsen ordentligt!:))

Så nu kom vi hem för en stund sen, och det luktade så gott här hemma. Patrik hade dammsugit, diskat och skurat. Ska åka och handla när Elise vilat en stund, och laga Moussakan igen! :) Andreas ska komma å äta hos oss... Tror han är gräsänkling nu. Camilla är nog i Umeå i plugget.. 

Nä tösen verkar inte vilja vila... Ska nog ta och åka å handla! :)

Ska se om jag möter nån lustig människa på Cop som jag kan berätta om sen.. Mest troligt inte eftersom jag vill träffa nån konstig en! :)