...att lilla Undret reagerade för första gången på pappas röst i helgen! :)

På lördag låg jag och vilade efter skoterturen och Patrik for på isen på Magasinet och pimplade lite grand. Jag var lite orolig för att han skulle ut själv men han ville så gärna fiska så han for ut i blåsten. En timma stod han ut på isen sen kom han tillbaka. Det var helt tyst i stugan för jag, S och A hade sovit. Patrik kom in och började prata och Kotte satte igång och sparkade och rullade och jag vet inte vad han/hon gjorde därinne. Men helt vild blev han/hon! :D Vi skrattade och började fundera på anledningen till varför han/hon börjat härja så... Var detför att han/hon var glad för att pappa var hemma igen eller var han/hon rädd för att pappa skulle dra ut oss på skotern igen? ;) Hihi! Jag tror att vi tar fasta på alternativ ett! :)

Hade skrivit hela inlägget som en historia sen sykade datorn ut och allt försvann. Sur som fan!

Nu följer en lista bara på vad vi råkade ut för i fjällen.

*Skumpande på skotern i stormvindar som lyfte skotern med både mig och Patrik på.

*Svaga isar sex mil hemifrån. (Patrik förklarade för mig senare att dom inte alls var svaga men, jag vägrar tro på det!)

*Bergsklättring med skotern. (Catja hysterisk.)

*Fulla stugägare som missade varmvatten till bastun och vi fick tvätta oss i iskallt vatten.

*Fortsatt storm.

 Våran första dag var riktigt mysig! Trots att jag inte hann grilla nån korv för jag kokade kaffe i två timmar! HEhe!

Hemresan: Vi packar bilen och står i parkeringsfickan och väntar på att plogbilen ska passera så vi vet att vi har plogat hela vägen hem. Efter en halvtimma i bilen (i stormen) så har många bilar redan passerat oss och vi antar att vi bara missat plogbilen och att den redan passerat. Vi påbörjar våran resa ner från Ritsem... Vilken resa det skulle till att bli. Med bara några få minusgrader och med stomvindar har vägarna slipats av vinden och dom är så snorhala så alla bilar glider och kanar nerför dom branta backarna och vi kämpar oss upp för alla branta backar. Bilarna åkte i karavaner med varandra och vi hjälptes åt att skotta lös varandra när vi körde av vägen. Vi körde av en gång och tack gode Gud var det på rätt sida av vägen. Och inte på den sidan där det supade ner för berget. Med en fullastad minibuss med ett släp med två skotrar hade det varit omöjligt att få stopp om det hade stuckit! Men med en tokfokuserad och försiktig A vid ratten tog vi oss saaaaktaa saaaktaaa fram efter vägen. Jag satt i bilen paralyserad av skräck och var helt säker på att våran sista stund var strax kommen! Haha, heelt sanslöst... Stormvindarna hade drivit upp så mycket snö på vägen så ett gäng karlar fick hela tiden stå ute och skotta bort drivorna som blockerade vägen. En del drivor var högre än våran minibuss! Efter många stopp med skottande av drivor och ta lös bilar som kanat av vägen hade vi tillslut klarat av den absolut värsta biten med branta backar och stup. Så kommer ännu ett stopp. Vi kliver ut ur bilen för att kolla om dom håller på att skotta bort drivan, vilket vi trodde var anledningen till stoppet. Men det var ingen driva, det var ingen bil som kanat av vägen inte heller någon annan bilolycka. Nä! Det var en LAVIN!!!! Uppgivna sätter vi oss i bilen och väntar på traktron som vi hörde var på väg från ritsem för att skotta bort den enorma högen snö som blockerade vägen. På andra sidan lavinen stod den berömda plogbilen fast bakom en lastbil. Suck. Den hade ändå inte kunnat göra något för det var på tok för mycket snö för att den skulle ta sig igenom. Vi väntade, och väntade....och väntade, och väntade..... I sju timmar väntade vi på traktorn. Då kommer beskedet. Traktorn som skulle skotta bort lavinen hade kört av vägen! Och det var den enda traktorn som fanns på våran sida av raset. Så det fanns ingen annan traktor som kunde ta lös den första. Det var droppen. Nu samlades våra stora starka gubbar och gick och skottade bort lavinen för hand. Oj vad det skottades! Spadar bara ven genom luften i hundratjugo i en halvtimmas tid av sådär trettio gubbar och då äntligen fick vi börja rulla hemmåt igen. Trötta, slitna och med 15 mil kvar hem satte bilarna fart igen. Vi började våran hemresa klockan 11.30 Klockan 23.10 var vi äntligen hemma. Och då hann vi ändå köra fast än en gång på gården hos A:s föräldrar. Ännu en gång kliva ut och skotta å knuffa lös bilen.

   Väl hemma tog jag och Patrik en lång och varm dusch och sen sov vi som stockar. Jag har nog aldrig sovit så gott. Och Patrik har sovit så tungt så han har inte ens hört nå snarkningar från mig!

Ja ni, en spännande resa fick vi. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag var helt säker på att vi inte kommer komma hem. Nu hemma känns det ju bättre. Ett riktigt spännande äventyr. Men nog lär det dröja innan jag far till fjälls igen. Och mest troligt aldrig mer gravid. Att skumpa på skoter på så dåligt före var en pina. Men jag som gillar att äta myste på rätt bra i stugan på kvällarna!

Usch nu ska jag ta och städa här hemma och packa upp alla våra grejjor!

Och sen ska jag nog fortsätta sova..... Aaaah! Hem ljuva hem!

Over and out.

Precis komit hem från MVC.

Hörde lilla pyrets hjärta. Och herregud vilka känslosvallningar! Började tok grina! :) Konstig, här har man varit på ultraljud och fått SE den lilla och det var ju jättekul! Men nu när jag fått HÖRA lill hjärtat så brister det och jag börjar gråta ohejdat! Hihi! 142 hjärtslag i minuten. Starka, tydliga hjärtljud. Guuud va lycklig man blir!

Däremot  hade våran barnmorska problem med att mäta hjärtljuden för vi har ett riktigt litet busfrö på gång! ;) Så fort hon fångade in hjärtljudet så stack Kotte iväg! :) Smet iväg till andra sidan av sin lilla etta.

Hon fick jaga runt ett bra tag innan han/hon gav med sig.

Busfrö där! Med det visste vi redan, ett barn till mig och Patrik måste bara vara ett busfrö som retas och jäklas med en! :)

Mina snarkningar dock kan bli ett problem. Mina slemhinnor är väldigt svullna och jag har nog nått bla-bla-bla-syndrom. Måste vänja av mig vid att sova på rygg. För då läggs ett tryck över någon nerv i ryggen och mitt hjärta får inte ett nog bra blodflöde tillbaka till hjärtat. Inga problem med det just nu med längre fram får jag inte ligga på rygg alls. Så det är lika bra att vänja av sig med det där att ligga på rygg. Jag vill ju gärna ha blod i mitt hjärta så att Kotte kan ha det bra därinne!

Mitt blodvärde är fortfarande helt fantastiskt bra. BM och sköterskan är chockade över att det är så bra. Och det gillar vi. Allt ska vara fint för den lilla! :) 

Nähäpp, nu ska jag iväg till försäkringskassan å ansöka om havandeskapspenning. Måste göra det redan nu för det är många pappersvändare som ska pilla i blanketten innan jag får bli ledig!

Hej hopp på er och njut av att vara icke-snarkare!

Idag har vi en äkta söndag här hemma... Vi har sovit till tolv nästan och nu fortsätter vi å slappa. Skönt faktiskt!

Vi ska förresten till fjälls nästa helg! Guud va mysigt! Längtar efter att få göra nått annorlunda! :)

Hade inte känt Kotte heller på flera dagar men i mosre var han i full gång igen! Skönt.. Man blir lite orolig. Alla tror förresten på en pojke. Alla är 100% säker på att d är en grabb. JAg och Patrik sa precis att eftersom de är vårat barn gör den väl allt för att jävlas... Så i magen kommer ALLT peka på att det är en grabb å sen ploppar (Åh om d vore så lätt!) det ut en liten tjej... Nå vi får väl se! Jag vill så gärna kolla vad d är för kön men Patrik vill ju inte veta.. Hm.

Nä ni, nu ska jag fortsätta med mig slappa söndag! Ciao!